http://jakopdalunde.wordpress.com/2008/01/11/karnkraftens-baksida-pa-jordens-baksida/

Det är verkligen super.

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det som skulle vara den största fördelen med den här reaktorn som de skriver om i Illustrerad Vetenskap är att man skulle kunna stoppa in det utbrända kärnbränslet ochfissionera transuranerna som redan bildats från ”vanliga” kärnkraftverk. (plutonium, americium, och några fler) Det är visst rätt krångligt att få ordning på reaktiviteten i en kritisk reaktor annars om man har en stor mängd av de ämnena.

De verkar ha blandat ihop lite i artikeln, de menar nog egentligen kriticitetsolycka och inte härdsmälta. Du kan läsa på Johan Simus blogg, han skrev just ett inlägg om det där. En kriticetsolycka är inte möjlig i dagens kraftverk, så just det är inget speciellt för den här speciella typen. Men å andra sidan så kan ju inte dagens reaktorer ”bränna upp” transuranerna heller.

Om man skiter i uranet helt så kan man lösa det på sätt som verkar mycket enklare (och troligtvis billigare!) än en fet protonaccelerator. Något som jag tycker verkar särskilt lovande är smält-salt-reaktorn. Finns en del info om den på http://www.energyfromthorium.com/ Det går också att göra en breederreaktor för thorium med lätt vatten, kolla upp LWBR – en testreaktor som de byggde i USA.

Visst kan det vara så att U-233 skulle vara bra till en atombomb – men med tanke på att det är svårt att komma undan från att man även får U-232 i blandningen (som gör det riktigt besvärligt att bygga en bomb) – så är det inte ett särskilt stort problem. Det är också svårt att ens få processen att gå jämnt upp, skulle man plocka ut till en bomb skulle uranet inte räcka till att driva reaktorn. Vill man nu göra en bomb så varför krångla med sånt här? Mycket enklare att göra som förr och bygga ett stort grafitblock som man stoppar in bränslet i för att sedan utan att bekymra sig om kraftproduktion plocka ut sina bränslestavar när det passar som bäst.

/Joakim A

En kommentar om förnybar energi också. Det finns ingen rigorös definition av förnybar energi. Det är överhuvudtaget ett ”luddigt” begrepp. I realiteten är ingenting i universum förnybart, bara mer eller mindre hållbart. Solen slutar skina om 4-5 miljarder år, geotermiska energin svalnar om några miljarder år. Uranet och toriumet på vår jord räcker för hundratusentals år av energiproduktion.

Vilken tidsgräns är nog för att något ska vara förnybart? Om man tex räknar med att uran i havsvatten ständigt förnyas från floder och havsbottnen och att utvinning av uran därifrån redan demonstrerats(se denna länken http://npc.sarov.ru/english/digest/132004/appendix8.html) så kan det gott och väl räknas som en framtid förnybar energikälla enligt de kriterier Eva definerar i sitt inlägg.

Med förnyelsebar energi menas sådana källor, som – olikt de fossila – förnyas i snabb takt, och är oändliga. Sådana är till exempel solkraft, vind och vatten. Även biobränsle och utnyttjandet av virke inräknas i den här kategorin.

De förnyelsebara energikällorna är ofta småskaliga och lämnar få, om några, sår i naturen.

”You see, we should make use of the forces of nature and should obtain all our power in this way. Sunshine is a form of energy, wind and sea currents are manifestations of this energy. Do we make use of them? Oh no! We burn forests and coal, like tenants burning down our front door for heating. We live like wild settlers and not as though these resources belong to us.”
Thomas A. Edison, 1916

van Leeuwens rapport är minst sagt full av hål. Dr Sevior vid University of Melbourne har gått igenom dess felaktigheter och det kan man hitta här, inklusive van Leeuwens svar.
http://nuclearinfo.net/Nuclearpower/WebHomeEnergyLifecycleOfNuclear_Power

van Leeuwens uppskattningar av energiåtgången för uranbrytning falsifieras av vad den verkliga energiåtgången är i gruvor som redan idag bryter låghaltiga malmer, tex rossing gruvan i namibien där man bryter vid halter så låga som 300ppm. van Leeuwens uppskattning av energiåtången är hela 80ggr större än vad den verkliga energiåtången är. Det visar tydligt att hans modell för beräkningarna är grovt felaktig.

Att van Leeuwens studie aldrig publicerats i någon forskningsjournal får även det en att höja på ögonbrynen. Det tyder starkt på att den överhuvudtaget inte kan klara vetenskaplig granskningen vilket Dr Seviors kritik antyder. Dessutom går van Leeuwens studie stick i stäv med i princip alla andra publicerade livscykelanalyser. Ett axplock av dessa är

M Rashad, Applied Energy, 2000, vol 65 211-219.
Young Eal Lee et al, Progress in nuclear energy, vol 37, 113-118.
Koji Tokimatsu et al, Energy Policy, 2006, vol 34, 833-852
Vasilis M. Fthenakis, Energy Policy, 2007 ,vol 35, 2549-2557
Hiroki Hondo, Energy, 2005, vol 30, 2042-2056
Luc Gagnon et al, Energy Policy, 2002, vol 30, 1267-1278
Keishiro Ito et al, Energy Convers. Mgmt, 1997, Vol. 38, 607-614.
Daniel Weisser, Energy, 2007, vol 32, 1543-1559.

Ska man välja mellan majoriteten av publicerade och granskade livscykelanalyser som tydligt visar en sak eller enbart van Leeuwens studie som visar en annan är valet inte särskilt svårt, iallafall inte för mig.

När det gäller den tyska rapporten du nämner så borde du även inkludera att författarna själva säger att det är föga sannolikt att ökningen av cancerfrekvens har något med radioaktivitet att göra eftersom stråldoserna till befolkningen runt kärnkraftverk är flera storleksordningar lägre än det som krävs för att kunna orsaka en statistiskt mätbar ökning av cancerrisken. Därmed så är det förmodligen andra faktorer orealaterat till specifikt kärnkraft som står för ökningen, tex demografiska. Det finns helt enkelt ingen biologisk mekanisk som kan vara orsaken till en mätbart förhöjd cancerfrekvens av så små doser. Andra studier har inte heller kunnat hitta någon koppling mellan cancer och kärntekniska anläggningar.

Ser man till ExternE’s resultat, http://www.externe.info/results.html, så är det tydligt att kärnkraft tillhör de energikällor som har absolut minst påverkan på hälsa och miljö över sin livscykel.

Hur brukbart uran-233 är för vapen är en tvistefråga. Rent uran-233 är perfekt vapenmaterial, bättre än både Pu-239 och U-235. Men uran-233 produceras alltid i samband med lite uran-232 som har en väldigt stark gammadotter i sin sönderfallskedja. Därför blir det väldigt svårt att hantera uranet säkert för att bygga vapen och dessutom kommer gammastrålningen förstöra elektroniken som krävs i vapnet. Det är förmodligen anledningen till att inget land försökt sig på att bygga uran-233 bomber, förutom usa som testade några om jag inte minns fel. Det går även att ”spetsa” toriumbränslet med torium-230 som återfinns i uran-238 sönderfallskedja för att öka produktionen av uran-232 i bränslet och därmed så eliminerar man i princip vapenspridningsrisken. största frågan för mig är varför någon skulle besvära sig med det när det är så trivialt enkelt att bygga en primitiv plutoniumproducerande reaktor som producerar vapenmaterial totalt överlägset avfallet som produceras av civila kraftverk.

Att handviftande påstå att breeders inte är en lösning utan vidare resonemang är lite märkligt. Det finns flera breederkoncept som är passivt säkra, tex ryska blykylda snabbreaktorerna och amerikanska integral fast reaktor(IFR). I IFR prototypen gjorde man till och med ett test där man drog ut alla säkerhetsstavar och slog av all kylning och precis som man förutspått planade effekten ut och ingenting hände med reaktorn.

Joke,
hur mycket långlivat avfall som produceras är mer beroende på reaktortyp än bränsletyp. Molten salt reaktorer med toriumbränsle ifall man tar de i drift kommer tex inte producera något annat avfall än klyvningsprodukter, inte heller kommer breeder reaktorer som går på traditionellt plutoniumbränsle producera några större mängder långlivat avfall. Men torium i lättvattenreaktorer kommer nog inte var särskilt fördelaktigt.

Den illustrerad vetenskap artikel du länkar till ger en liten felaktig bild av situationen, de pratar enbart om så kallade acceleratordrivna reaktorer(ADS) där en partikelaccelerator som producerar neutroner genom spallation krävs för att hålla igång kärnreaktionen. Det är sant att en sådan reaktor inte kan löpa amok, men det är lika sant för dagens lättvattenreaktorer, det är ett krav på alla västerländska reaktorer att det ska vara fysiskt omöjligt för dem att skena iväg. Precis som i dagens lättvattenreaktorer behövs kylning även för en ADS för att se till att bränslet inte smälter vid en olyckssituation.

Det finns däremot andra reaktortyper där bränslet inte kan smälta, ett exemple är sydafrikanska pebble bed reaktorerna vars bränsle har så hög smältpunkt att temperaturen i reaktorn aldrig kan komma i närheten av det. Ett annat exempel är ovan nämnda molten salt reaktorn där bränslet är flytande och agerar både som bränsle och kylmedel. Båda de reaktortyperna kan för all del modifieras så att även de är acceleratorndriva om man så vill. Men säkerhetsmässigt är det ingen större fördel ifall man inte vill använda dem specifikt för att bränna bort redan existerande långlivat avfall.

Mvh
Johan Simu

Toriumkraftverk i sig kommer inte kunna producera plutonium, och det är ett av huvudämnena i kärnvapen om jag inte har helt fel?

Det handlar om var man placerar kärnkraftverk, det finns inget behov för att bygga det direkt vid en stad, det kan lika gärna byggas mitt ute i buschen, så länge tillgång till vatten finns, men vatten ska väl heller inte behövas då torium i jämförelse med uran inte kan löpa amok och behöver därför inte kylas ned med vatten, eller?

Det känns väldigt fel att Sverige inte skulle satsa pengar på forskning inom detta ämne, jag har en knappnål från MP här hemma med texten ”kärnkraft – energi för bakåtsträvare”
är det inte väldigt bakåtsträvande att inte forska på en framtida miljövänlig energikälla?

Vi får komma ihåg att forskning inom torium startats nyligen, vi har inte ens ett kärnkraftverk i världen som använder endast torium, då är det fel att fördöma torium redan innan det testats.