Debatten om kärnkraft har så smått börjat ruskas i liv, och något av de ämnen jag känner starkt för.
Som många vet håller den svenska kärnkraften på att avvecklas. Det jag inte förstår är dock hur vi kan ta bort en av de mest miljövänliga energikällorna som finns.
Tycker kärnkraft har fått en felaktig stämpel, visst har olyckor hänt, men vi får komma ihåg att den senaste hände för 20 år sedan, tekniken går framåt.
Ville bara länka till en spännande artikel om lite ny teknik som kommit fram som t.ex. kommer att göra kärnkraften helt säker.
http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=4902
//Jocke
Nej, Jocke! Kärnkraften är inte ren – från vaggan till graven!
Läs detta – enbart om uranbrytningen!
Om du menar att MOX-bränslet är en lösning, så har du inte tagit med handhavandefrågan och terroristhoten, m.m.
På lång sikt kommer kärnkraftsindustrin att släppa ut mer koldioxid än vad den sparar in, hävdar en omdiskuterad EU-rapport.
Det är Jan Storm van Leeuwen som skrivit om uran åt de Gröna i EU-parlamentet. Han menar att intresset växer för hans uträkningar som visar att kärnkraften inte är en lösning på klimatproblemet. Allteftersom åren går förbrukar världens kärnkraftindustri den uranmalm som har högt uraninnehåll, och tvingas söka sig till allt sämre fyndigheter. Till slut blir uranhalten så låg att det krävs mer energi att få fram uranbränslet än vad det kan ge när det används i ett kärnkraftverk. Därmed ger uranet också mer utsläpp av koldioxid än vad det sparar in.
– Energikostnaden för att utvinna uran är obetydlig för rikhaltig malm. Men den ökar exponentiellt när halten sjunker. Om konsumtionen av uran hålls konstant, räcker de kända resurserna i 50 till 60 år ungefär, säger Jan Storm van Leeuwen.
Räknar man med att det använda uranet måste lagras under långa tider, och att rivningen av kärnkraftverk som tjänat ut också kräver stora mängder energi förvärras energibalansen ytterligare.
– Nedmonteringen av kärnkraften kräver stora energimängder. Det syns inte alls i dagsläget, men det kan bli problem när de mer än 400 reaktorer som är i drift idag ska ställas av, säger Jan Storm Van Leeuwen.
Hans rapport var ursprungligen beställd av de Gröna i Europaparlamentet och publicerades för första gången 2001. Sedan dess har den utkommit i nya uppdaterade versioner.
Under 2006 kom flera versioner ut, av vilka en publicerades av Oxford Research Group. Efter det har debatten varit het. Företrädare för såväl forskarvärld som kärnkraftindustri har kritiserat hans siffror och menat att han räknat fel. Trots det så lever siffrorna från rapporten vidare.
Nu senast tog den brittiska regeringen upp Jan Storm Van Leeuwens siffror in sin vitbok om kärnkraften, som publicerades i januari i år. I den brittiska vitboken förs ett långt resonemang där Storm van Leeuwens siffror bland annat ställs mot betydligt lägre utsläppssiffror från Vattenfall. Till slut avvisar den brittiska regeringen Storm van Leeuwens beräkningar. Han använder delvis data från Vattenfall, men där vill ingen kommentera beräkningarna.
– Självklart kommenterar inte vi andras utredningar, men berättar gärna vad vi gör och hur vi har kommit fram till våra resultat, berättar Caroline Setterwall, ansvarig för miljödeklarationer hos Vattenfall.
Vattenfalls siffror baserar sig på faktisk förbrukning och uppdateras var tredje år. Men frågan om hur Vattenfall ställer sig till Jan Storm van Leeuwens resonemang om vad som händer på längre sikt lyckas Process Nordic inte få något svar på, trots idoga försök.
Utdrag från en rapport
Jag förstår hur det kan vara starka reaktioner mot uran, men det ämne jag vill ha i fokus är just torium. Torium är ett ämne som skiljer sig helt från uran.
Det finns flera argument för kärnkraft som använder sig av torium, för det första förekommer torium i långt större utsträckning än uran, hela 500 gånger torium finns världen runt än det finns uran.
Forskning i Norge inom området är redan påbörjat, låt inte Sverige hamna efter! Vi kan mycket väl få fram en helt ny generation kärnkraft.
Torium är dessvärre inte jättemycket bättre ur avfallssynpunkt än uranbränsle om vi vill använda det i dagens reaktorer. Dessutom innebär det komplikationer för dagens reaktorer vilket begränsar mängden torium som kan blandas ner i bränslet. Om det är ekonomiskt fördelaktigt återstår att se.
Torium eliminerar inte vapenrisken då uran-233 är utmärkt vapenmaterial, men med rätt blandning mellan torium och uran-238 så kan man producera bränsle som är bättre än enbart uran ur både avfallssynpunkt och för att minimera vapenspridning.
Det finns väldigt gott om torium och precis som uran så finns det i stabila och pålitliga länder. Däremot så finns det inte torium i lika höga halter som uran. Men om man använder det i breederreaktorer så spelar halterna inte särskilt stor roll.
All energiutvinning med radioaktiva ämnen är och blir farliga att hanetra. Breederreaktorer är ingen lösning! Osirak var en så kallad Breeder reaktor, dvs. den producerar tillräckligt med plutionium för att det ganska “lätt” skall kunna användas i kärnvapen.
Skickar detta som en påminnelse: Källa: Tageszeitung 2007-12-10
http://www.taz.de/1/zukunft/umwelt/artikel/1/hoehere-krebsgefahr-im-akw-umkreis/?src=SE&cHash=2e2bc9290b
I kärnkraftskedjan läcker det förr eller senare.
Det tyska strålskyddsinstitutet publicerade igår en rapport där det framgår att frekvensen av blodcancer, leukemi, hos barn under fem år ökar med bostadens närhet till ett kärnkraftverk – de som bor närmare än fem kilometer drabbas dubbelt så ofta av leukemi som övriga tyska barn.
Det manliga språkröret för die Grünen, Reinhard Bütikofer, kommenterar:
- De som trots dessa siffror förespråkar förlängd driftstid för
kärnkraftverken agerar fullständigt ansvarslöst.
Det är dock en stor skillnad mellan torium och uran då det gäller avfall. Uran behöver 100 000 år på sig att förlora sin radioaktivitet, torium behöver 500år.
Toriumkraftverk i sig kommer inte kunna producera plutonium, och det är ett av huvudämnena i kärnvapen om jag inte har helt fel?
Det handlar om var man placerar kärnkraftverk, det finns inget behov för att bygga det direkt vid en stad, det kan lika gärna byggas mitt ute i buschen, så länge tillgång till vatten finns, men vatten ska väl heller inte behövas då torium i jämförelse med uran inte kan löpa amok och behöver därför inte kylas ned med vatten, eller?
Det känns väldigt fel att Sverige inte skulle satsa pengar på forskning inom detta ämne, jag har en knappnål från MP här hemma med texten ”kärnkraft – energi för bakåtsträvare”
är det inte väldigt bakåtsträvande att inte forska på en framtida miljövänlig energikälla?
Vi får komma ihåg att forskning inom torium startats nyligen, vi har inte ens ett kärnkraftverk i världen som använder endast torium, då är det fel att fördöma torium redan innan det testats.
Eva,
van Leeuwens rapport är minst sagt full av hål. Dr Sevior vid University of Melbourne har gått igenom dess felaktigheter och det kan man hitta här, inklusive van Leeuwens svar.
http://nuclearinfo.net/Nuclearpower/WebHomeEnergyLifecycleOfNuclear_Power
van Leeuwens uppskattningar av energiåtgången för uranbrytning falsifieras av vad den verkliga energiåtgången är i gruvor som redan idag bryter låghaltiga malmer, tex rossing gruvan i namibien där man bryter vid halter så låga som 300ppm. van Leeuwens uppskattning av energiåtången är hela 80ggr större än vad den verkliga energiåtången är. Det visar tydligt att hans modell för beräkningarna är grovt felaktig.
Att van Leeuwens studie aldrig publicerats i någon forskningsjournal får även det en att höja på ögonbrynen. Det tyder starkt på att den överhuvudtaget inte kan klara vetenskaplig granskningen vilket Dr Seviors kritik antyder. Dessutom går van Leeuwens studie stick i stäv med i princip alla andra publicerade livscykelanalyser. Ett axplock av dessa är
M Rashad, Applied Energy, 2000, vol 65 211-219.
Young Eal Lee et al, Progress in nuclear energy, vol 37, 113-118.
Koji Tokimatsu et al, Energy Policy, 2006, vol 34, 833-852
Vasilis M. Fthenakis, Energy Policy, 2007 ,vol 35, 2549-2557
Hiroki Hondo, Energy, 2005, vol 30, 2042-2056
Luc Gagnon et al, Energy Policy, 2002, vol 30, 1267-1278
Keishiro Ito et al, Energy Convers. Mgmt, 1997, Vol. 38, 607-614.
Daniel Weisser, Energy, 2007, vol 32, 1543-1559.
Ska man välja mellan majoriteten av publicerade och granskade livscykelanalyser som tydligt visar en sak eller enbart van Leeuwens studie som visar en annan är valet inte särskilt svårt, iallafall inte för mig.
När det gäller den tyska rapporten du nämner så borde du även inkludera att författarna själva säger att det är föga sannolikt att ökningen av cancerfrekvens har något med radioaktivitet att göra eftersom stråldoserna till befolkningen runt kärnkraftverk är flera storleksordningar lägre än det som krävs för att kunna orsaka en statistiskt mätbar ökning av cancerrisken. Därmed så är det förmodligen andra faktorer orealaterat till specifikt kärnkraft som står för ökningen, tex demografiska. Det finns helt enkelt ingen biologisk mekanisk som kan vara orsaken till en mätbart förhöjd cancerfrekvens av så små doser. Andra studier har inte heller kunnat hitta någon koppling mellan cancer och kärntekniska anläggningar.
Ser man till ExternE’s resultat, http://www.externe.info/results.html, så är det tydligt att kärnkraft tillhör de energikällor som har absolut minst påverkan på hälsa och miljö över sin livscykel.
Hur brukbart uran-233 är för vapen är en tvistefråga. Rent uran-233 är perfekt vapenmaterial, bättre än både Pu-239 och U-235. Men uran-233 produceras alltid i samband med lite uran-232 som har en väldigt stark gammadotter i sin sönderfallskedja. Därför blir det väldigt svårt att hantera uranet säkert för att bygga vapen och dessutom kommer gammastrålningen förstöra elektroniken som krävs i vapnet. Det är förmodligen anledningen till att inget land försökt sig på att bygga uran-233 bomber, förutom usa som testade några om jag inte minns fel. Det går även att ”spetsa” toriumbränslet med torium-230 som återfinns i uran-238 sönderfallskedja för att öka produktionen av uran-232 i bränslet och därmed så eliminerar man i princip vapenspridningsrisken. största frågan för mig är varför någon skulle besvära sig med det när det är så trivialt enkelt att bygga en primitiv plutoniumproducerande reaktor som producerar vapenmaterial totalt överlägset avfallet som produceras av civila kraftverk.
Att handviftande påstå att breeders inte är en lösning utan vidare resonemang är lite märkligt. Det finns flera breederkoncept som är passivt säkra, tex ryska blykylda snabbreaktorerna och amerikanska integral fast reaktor(IFR). I IFR prototypen gjorde man till och med ett test där man drog ut alla säkerhetsstavar och slog av all kylning och precis som man förutspått planade effekten ut och ingenting hände med reaktorn.
Joke,
hur mycket långlivat avfall som produceras är mer beroende på reaktortyp än bränsletyp. Molten salt reaktorer med toriumbränsle ifall man tar de i drift kommer tex inte producera något annat avfall än klyvningsprodukter, inte heller kommer breeder reaktorer som går på traditionellt plutoniumbränsle producera några större mängder långlivat avfall. Men torium i lättvattenreaktorer kommer nog inte var särskilt fördelaktigt.
Den illustrerad vetenskap artikel du länkar till ger en liten felaktig bild av situationen, de pratar enbart om så kallade acceleratordrivna reaktorer(ADS) där en partikelaccelerator som producerar neutroner genom spallation krävs för att hålla igång kärnreaktionen. Det är sant att en sådan reaktor inte kan löpa amok, men det är lika sant för dagens lättvattenreaktorer, det är ett krav på alla västerländska reaktorer att det ska vara fysiskt omöjligt för dem att skena iväg. Precis som i dagens lättvattenreaktorer behövs kylning även för en ADS för att se till att bränslet inte smälter vid en olyckssituation.
Det finns däremot andra reaktortyper där bränslet inte kan smälta, ett exemple är sydafrikanska pebble bed reaktorerna vars bränsle har så hög smältpunkt att temperaturen i reaktorn aldrig kan komma i närheten av det. Ett annat exempel är ovan nämnda molten salt reaktorn där bränslet är flytande och agerar både som bränsle och kylmedel. Båda de reaktortyperna kan för all del modifieras så att även de är acceleratorndriva om man så vill. Men säkerhetsmässigt är det ingen större fördel ifall man inte vill använda dem specifikt för att bränna bort redan existerande långlivat avfall.
Mvh
Johan Simu
Jocke!
Vad är förnyelsebart?
Förnybar energi?
Med förnyelsebar energi menas sådana källor, som – olikt de fossila – förnyas i snabb takt, och är oändliga. Sådana är till exempel solkraft, vind och vatten. Även biobränsle och utnyttjandet av virke inräknas i den här kategorin.
De förnyelsebara energikällorna är ofta småskaliga och lämnar få, om några, sår i naturen.
”You see, we should make use of the forces of nature and should obtain all our power in this way. Sunshine is a form of energy, wind and sea currents are manifestations of this energy. Do we make use of them? Oh no! We burn forests and coal, like tenants burning down our front door for heating. We live like wild settlers and not as though these resources belong to us.”
Thomas A. Edison, 1916
Kanske är lite fel att slänga ut sig uttryck som förnyelsebara energikällor då jag uppenbarligen inte uppfattat hela betydelsen, man lär sig något nytt varje dag.
Bara en lite förfrågan om varför min tidigare kommentar ännu inte godkänts för publicering?
En kommentar om förnybar energi också. Det finns ingen rigorös definition av förnybar energi. Det är överhuvudtaget ett ”luddigt” begrepp. I realiteten är ingenting i universum förnybart, bara mer eller mindre hållbart. Solen slutar skina om 4-5 miljarder år, geotermiska energin svalnar om några miljarder år. Uranet och toriumet på vår jord räcker för hundratusentals år av energiproduktion.
Vilken tidsgräns är nog för att något ska vara förnybart? Om man tex räknar med att uran i havsvatten ständigt förnyas från floder och havsbottnen och att utvinning av uran därifrån redan demonstrerats(se denna länken http://npc.sarov.ru/english/digest/132004/appendix8.html) så kan det gott och väl räknas som en framtid förnybar energikälla enligt de kriterier Eva definerar i sitt inlägg.
”Det är dock en stor skillnad mellan torium och uran då det gäller avfall. Uran behöver 100 000 år på sig att förlora sin radioaktivitet, torium behöver 500år.”
Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det som skulle vara den största fördelen med den här reaktorn som de skriver om i Illustrerad Vetenskap är att man skulle kunna stoppa in det utbrända kärnbränslet ochfissionera transuranerna som redan bildats från ”vanliga” kärnkraftverk. (plutonium, americium, och några fler) Det är visst rätt krångligt att få ordning på reaktiviteten i en kritisk reaktor annars om man har en stor mängd av de ämnena.
De verkar ha blandat ihop lite i artikeln, de menar nog egentligen kriticitetsolycka och inte härdsmälta. Du kan läsa på Johan Simus blogg, han skrev just ett inlägg om det där. En kriticetsolycka är inte möjlig i dagens kraftverk, så just det är inget speciellt för den här speciella typen. Men å andra sidan så kan ju inte dagens reaktorer ”bränna upp” transuranerna heller.
Om man skiter i uranet helt så kan man lösa det på sätt som verkar mycket enklare (och troligtvis billigare!) än en fet protonaccelerator. Något som jag tycker verkar särskilt lovande är smält-salt-reaktorn. Finns en del info om den på http://www.energyfromthorium.com/ Det går också att göra en breederreaktor för thorium med lätt vatten, kolla upp LWBR – en testreaktor som de byggde i USA.
Visst kan det vara så att U-233 skulle vara bra till en atombomb – men med tanke på att det är svårt att komma undan från att man även får U-232 i blandningen (som gör det riktigt besvärligt att bygga en bomb) – så är det inte ett särskilt stort problem. Det är också svårt att ens få processen att gå jämnt upp, skulle man plocka ut till en bomb skulle uranet inte räcka till att driva reaktorn. Vill man nu göra en bomb så varför krångla med sånt här? Mycket enklare att göra som förr och bygga ett stort grafitblock som man stoppar in bränslet i för att sedan utan att bekymra sig om kraftproduktion plocka ut sina bränslestavar när det passar som bäst.
/Joakim A
Jocke! Läs Jakop Dalundes mkt läsvärda blogginlägg om kärnkraft:
http://jakopdalunde.wordpress.com/2008/01/11/karnkraftens-baksida-pa-jordens-baksida/
Det är verkligen super.